Helt slut

Det krävs inte mycket för att köra slut på mig nu för tiden.
De två senaste dagarna har helt tömt alla reserver på kraft jag hade, så idag har jag bara sovit..

Barnen var lediga från skolan måndag & tisdag.
I måndags var jag först med Marcus till en skteboard ramp där han fick prova på att åka, han gillade verkligen det.

Efter det hem, fixa lunch & duscha.
Sen iväg med dottern till stallet. Jocke kom dit & bytte av för jag skulle direkt till jobbet för att jobba mina två timmar.
Kom hem strax efter åtta, då hade Marcus en kompis som skulle sova över här. Det var Dennis, son till min bästa kompis Sanne. En jättego kille på 12 år.

Tisdagen kom & med den en till dag med full fart :o(
Åkte iväg på förmiddagen till försäkrningskassan, lämnade det senaste läkarintyget & pratade lite om att jag börjat jobba 25%. Handläggaren var en enormt trist & tråkig dam, som bara frågade & frågade...Kändes som om jag fick försvara båda att jag var utbränd & att jag börjat jobba igen. Kände mig besviken när jag åkte därifrån.
For direkt till frisören med Karro som behövde klippas. Hon blev jättefin i håret (som vanligt).
Hem, gjorde ugnspannkaka åt de tre hungriga huliganerna. In i duschen & iväg till jobbet.
Slutade kl fyra, hemma tjugo minuter senare. Vid tjugo i fem satt jag & Karro i bilen igen, för det var dags för stallet.
Passade på att ta en långpromenad med hunden eftersom Karro hade teori.
Det var skönt.
Hemma igen vid halvsju, bara för att släppa av Karro & hunden. For sedan iväg på målarkurs.
Gjorde klart en saftkanna & ett fruktfat som jag målat med oljeteknink.




Hemma igen runt halv tio.
Så ont i axeln att tårarna bara rann.
Jocke skulle göra varma mackor åt mig, hade ju inte ätit på hela dagen...
Då gör han mackor UTAN tomat på????
Vi har alltså bott ihop i över 14 år, men han kommer fortfarande inte ihåg eller lägger märke till någonting om mig....
Det sårar mig, vet att det låter fånigt, men det gör faktiskt det.
Det känns som om han inte tycker att det är viktigt...Han orkar liksom inte lägga det på minne...
Eller så bryr han sig överhuvudtaget inte alls...
Det sårar så långt in i hjärtat så han har ingen aning om det.
Usch, det ser verkligen patetiskt när jag ser det skrivet, men det är faktiskt så det känns.
Spelar ingen roll att prata med honom om det, han vill aldrig prata om någonting.....